Lördagskrönika På många sätt är partiledare mer intressanta när de har avgått. Då kan de bekvämt luta sig tillbaka och berätta hur de såg på kniviga situationer, vad som låg i vågskålarna och spelet bakom kulisserna.

Så var det i tisdags, när Liberalernas förra ledare Jan Björklund gästade SVT:s "Min sanning".

Där gavs en välbehövlig tillbakablick. Från att den dåvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra i januari 2017 föreslog att Alliansen skulle lägga en gemensam budget, öppnade upp för att driva igenom politik med stöd av SD och Björklund insåg att valrörelsen skulle bli tuff samt drog slutsatsen att Alliansen kunde komma att spricka efter valet. Vidare till Björklunds tal under Järvaveckan i juni, där han lovade sina söner, som är adopterade från Sydkorea, att aldrig medverka till att SD får makt. För att landa i regeringsbildningen, där månaderna mellan valet i september 2018 och januariavtalets spikande i början av 2019, var Björklunds besvärligaste tid som partiledare, eftersom han visste att partiet skulle bli splittrat den dagen de satte ner foten, oavsett var den landade.

I SVT-intervjun påminner Jan Björklund även om en annan sak, som ofta glömdes bort under Alliansens paraply: Det är skillnad på att vara högerliberal och högerkonservativ, och den svenska högern har under flera decennier varit rätt liberal, bland annat i sitt betonande av öppenhet mot omvärlden. Men på senare år har en internationell strömning med högernationalistiska och konservativa vindar vunnit mark, som bidragit till att fler inom borgerligheten i högre grad betonat sina konservativa drag, varpå liberaler och konservativa plötsligt fått mer olikartade agendor. Då uppstår en tydligare spricka i borgerligheten, vilket blev extra tydligt förra året när en blixt slog ner och klöv det borgerliga blocket, för att använda Björklunds ord.

Det är den sprickan som en del borgerliga företrädare nu vill täppa igen. Hoppet, som framför allt framförs av människor utanför Liberalerna, ställs till Björklunds efterträdare Nyamko Sabuni, som å ena sidan klargör att januariavtalet ska hållas, för att i nästa andetag kritisera uppgörelsen på ett sätt som Centern inte är i närheten av.

Genom att både värna överenskommelsen och avfärda den hoppas Sabuni sannolikt kunna göra "alla" nöjda och ge en hint om vartåt det barkar efter nästa val. Särskilt eftersom agerandet kombineras med att hon rekryterat januariavtalskritiker till sin innersta krets, hoppat av partisamtal om gängvåld tillsammans med M och KD och villkorat januariavtalets punkt om snabbtåg med medverkan från Moderaterna.

Dock verkar det som att resultatet av att avstå från att ringa in Liberalernas position i svensk politik – och därmed inte slå fast vilka väljare som ska med, vilka man ska lämna bakom sig och vilka nya man vill försöka nå – snarare tilltalar ingen än alla. I förlängningen leder det sannolikt till att liberaler som föredrar ett blocköverskridande samarbete i än högre grad går till Centern eller möjligtvis Miljöpartiet, medan de som hellre ser en borgerlig regering med SD-stöd vänder sig till Moderaterna.

Därför vore det bättre om Liberalerna slutade vifta på den nedsatta foten och låter den stå stilla där Björklund placerade den. För man behöver inte vara Nobelpristagare för att se var den största tomma ytan finns i svensk politik.

Medan det börjar bli ganska trångt på högerflanken är det gott om plats i den liberala mitten, där L och C blir starkare om de håller ihop i ett liberalt block, samtidigt som de med sina traditionella baser i städer respektive landsbygd inte borde ha några större problem att nå olika väljare. Särskilt inte om L slår in på det teknikoptimistiska spåret, där förslaget om att elektrifiera de stora motorvägarna för att få ned trafikutsläppen är en utmärkt start på en klimatstrategi, som bör kunna locka väljare som är oroliga för klimatförändringarna men inte köper de grönas tillväxtkritik eller Centerns vurm för undantag och avdrag.

Men om det ska bli verklighet är det otaktiskt ifall Nyamko Sabuni fortsätter att successivt öka avståndet mellan sig och Annie Lööf (C) för att närma sig Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD). I stället bör L-ledaren hålla fast vid sin C-kollega som hon i en debattartikel i Dagens Industri strax efter valet föreslog som statsminister i en trepartsregering med Centerpartiet, Socialdemokraterna och sitt eget parti.

Liberalerna gör sig bättre i armkrok med Centern, än som beige trea på den konservativa planhalvan.