Krönika Att förlossningsvården har problem att leva upp till deviserna om trygg patientcentrerad vård och god arbetsmiljö är ingen nyhet. I åratal har barnmorskor och förlossningsläkare protesterat. Kvinnor har vittnat om traumatiska förlossningar, utsatthet, brist på kontinuitet och förlossningsskador som inte tas på allvar. 

Nu har journalisten, författaren och opinionsbildaren Lisa Bjurwald skrivit en bok i ämnet. I “BB-krisen – sveket vid livets början” (Volante) intervjuas mödrar, barnmorskor, läkare, psykologer och politiker.  Alla får ge sin bild. 

Det är ett totalt mörker som målas upp. Barn som dör, kvinnor som tvingas leva med stomipåse, våld i förlossningssalen och sjukvårdspersonal som känner ångest och frustration över att vara överbelastade och maktlösa.

Bjurwalds syfte är tydligt – liksom hennes uppmaning. Hon menar att det krävs djupgående förändringar samt ansvarsutkrävande för att något ska hända. 

I stora drag har hon rätt. Förlossningsvården behöver mer pengar och bättre arbetsmiljö. Kvinnor ska inte behöva möta 20 olika ansikten i sin förlossningssal, barnmorskor ska inte tvingas springa mellan födande kvinnor och förlossningsläkare måste kunna avsätta den tid som behövs för varje patient.

Det finns dock något Bjurwald bortser ifrån i sin argumentation och redogörelsen för alla förfärligheter: komplexiteten som omger graviditet och förlossning. Det är den som gör de rent medicinska frågorna så svåra.

Å ena sidan är barnafödande något av det absolut farligaste en kvinna kan utsätta sig för. Å andra sidan är det helt naturligt. Å ena sidan är en förlossning nästan omöjlig att kontrollera. Å andra sidan ställs i denna samtid, där jaget ständigt är i fokus, nästan orimliga krav på att inget skall vara jobbigt och att varje moment skall kunna planeras. 

Förlossningssmärta har till skillnad från annat ont ett syfte och mål. Den hjälper till att driva barnet nedåt förlossningskanalen. 

Vaginal födsel har generellt stora fördelar både för mor och barn. Epidural är en metod som riskerar att sakta ned förloppet och inte heller kejsarsnitt, som är ett stort operativt ingrepp, är något slags quick fix – vilket det ibland utmålas som. Samtidigt kan bedövning vara det enda som gör att en kvinna förmår föda sitt barn och kejsarsnitt räddar många liv.

Att som Bjurwald ifrågasätta vårdens strävan efter att ta till vara de naturliga förmågor kvinnokroppen besitter och hävda att fler planerade snitt skulle vara en del av lösningen på förlossningskrisen är dock fel. Bättre vore att arbeta för att kvinnor i högre grad ska känna trygghet och förtroende för såväl sin egen kropp som för den medicinska professionens bedömningar. 

Man bör inte heller glömma att det hela tiden sker förbättringar. Till exempel har många sjukhus genom nya metoder lyckats minska antalet förlossningsskador. För väldigt många kvinnor är förlossningen inte det mörker som Lisa Bjurwald och andra debattörer målar upp. Det är också viktigt att hålla i minnet.