Debatt Så har Eskilstuna kommun blivit den första i Sverige där en variant av tiggeriförbud sjösatts. Detta i form av ett krav på tillstånd för så kallad ”passiv pengainsamling”. Kostnaden för ett sådant är 250 kronor. Den tiggare som inte har tillstånd blir helt plötsligt kriminell, och begår ett brott, för vilket den som finnes skyldig kan bötfällas för summor upp till 4 000 kronor.

Ur ett historiskt perspektiv är det här inte en ovanlig åtgärd. En stor del av de som tigger är romer, en folkgrupp som levt under förtryck genom historien och gör så än i dag. De har genom historien utestängts från samhället, blivit bestraffade med straffarbete och ibland till och med döden. De har under det senaste århundradet levt utan rösträtt eller rätt att gå i skolan, utsatts för kartläggning baserat på rasbiologi, och tvångssteriliserats.

Än i dag är romer en grupp som utsätts för oerhört mycket diskriminering och vi vill hävda att Eskilstuna kommuns beslut om tiggeriförbud är ännu ett uttryck för den antiziganism som satt sin prägel på svensk och europeisk politik genom historien. Beslutet syftar inte på något vis till att förbättra tiggarnas situation, utan enkom till att kriminalisera deras vistelse i det offentliga rummet. Någon kompletterande politik för att faktiskt lyfta tiggarna ur den ekonomiska misär och det utanförskap de lever i, ser vi inte röken av. I stället hänvisar man till Rumäniens ansvar, och våra egna partikamrater försvarar beslutet genom att hävda att tiggeri inte finns i det socialdemokratiska samhället.

Angående vad som finns, och inte finns i det socialdemokratiska samhället citerar vi Fredrik Petterson, före detta landstingsråd för Socialdemokraterna i Sörmland:

”Ska vi ha monarki i socialdemokratiska samhällen? Ska vi ha en ojämlik skola som göder riskkapitalister? Ska vi ha fattigpensionärer, ojämställd arbetsmarknad och ojämställt uttag av föräldraförsäkringen? Inte? Men allt ovanstående finns och inget är förbjudet i lag eller strider ens mot lokala ordningsstadgan. Hur kan det komma sig – i det socialdemokratiska samhället?”

Vår uppgift får inte reduceras till att sopa ojämlikhetens uttryck under mattan, på grund av att det kapitalistiska samhällets inneboende orättvisor är obekväma att påminnas om. Tvärtom måste vi konfrontera ojämlikheten, se den i vitögat, och besvara den med en politik för jämlikhet och rättvisa.