Pernilla Andersson i Malmköping donerar blod och är potentiell givare av blodstamceller genom Tobiasregistret. Via Facebook kom hon in på sidan MOD - Mera organdonationer, där människor delade med sig av sin väntan och behov av nya organ.

–  Då tänkte jag "men vad sjutton, jag behöver ju bara en". Varför inte ge bort en? Så då gjorde jag det.

Att donera till någon anonym som väntar i kö kallas altruistisk donation. Det är mycket ovanligt. I Sverige sker den typen av donation bara vid ett par tre tillfällen varje år.

Pernilla Andersson tog kontakt med donationskordinatorn på Akademiska. Samtalet följdes av information i brevlådan. Därefter väntade en lång utredning. Bland annat förde kuratorer och specialister långa samtal med henne.

Hon anmälde sig i oktober 2015. I april 2018 lade hon sig på operationsbordet. 

–  När jag väl kom upp till operation då var jag så himla säker. Då hade jag och njuren gjort slut för länge sedan.

Hon åkte till Uppsala dagen före operationen och sov på patienthotellet. När hon promenerade till sjukhuset tidigt på morgonen gick solen upp. 

–  Jag kände verkligen hur jag fyllde min njure med kärlek och sol och lycka. Jag vill tro att saker fungerar bättre om man har gett dem med den känslan. 

Efter operationen mådde hon bra. Pernilla Andersson såg till att vara snabbt uppe på benen för att undvika proppar och sju veckor efter att hon gett bort sin ena njure sprang hon Stockholm maraton.

Pernilla Andersson har inte fått träffa personen som donerat njuren till. Däremot har hon fått veta att personen mår bra och att barnen i familjen har fått sin förälder tillbaka.

–  Det känns skönt att veta. Det var en av anledningarna till att jag gjorde det här. För att någon annan skulle få uppleva allt det som jag gjort, få barn och barnbarn, kunna resa och uppleva saker.

En donation innebär alltid risker och Pernilla Andersson tänkte givetvis igenom dem i samband med beslutet. 

–  Om jag får exempelvis cancer eller njursten i njuren jag har kvar, då är det givetvis inte bra. Men det finns ju alltid risker. 

–  Många sa "men dina barn då?" Ja, de kanske kan behöva en njure en dag. Men det är ju inte säkert att den passar. Jag kan ju inte gå runt och tjuvhålla på en njure, i fall något av mina barn skulle bli sjuka. Jag har fem barn. Jag kan bara ge till ett barn i alla fall.

Barnen uttryckte samma oro.

–  Men så självisk får man inte vara och innan operationen var de självklart med på donationen.

Pernilla Andersson menar att vill man ha måste man också vara beredd att ge. 

–  Människor verkar inte tro att de ska dö. Det känns som att de tänker att "om jag nu eventuellt kanske skulle råka dö, så tar jag det då." Det är nog en av anledningarna till att så få anmäler sig till donationsregistret.

I våras träffade Pernilla Andersson åter en av de läkare som opererade henne. Han berättade då att när det var någonting som var jobbigt så brukar han tänka på henne och hur hon skickade med en hälsning till den som fick ta emot hennes njure: "Hälsa och säg att jag har gett den här med kärlek."

Hon kan se många fördelar med att donera till en okänd person.

–  Eftersom jag inte personen som fick min njure så kände jag ingen oro för att det skulle fungera. Den som tar emot behöver heller inte känna någon tacksamhet och skuld till någon släkting. 

Pernilla Andersson är inte främmande för att dela med sig ytterligare.

–  Kan man inte dela med sig av levern?