Johan Rudström: Hela min kropp ville ringa upp bedragaren

Men ska det vara så svårt att inte uppge sin kod, att inte ta fram sin bankdosa eller bankid när en bedragare ringer? Ja, det kan vara oändligt svårt, eftersom brottslingen hela tiden ändrar skepnad. Det som är en välkänd metod finns per definition inte. När polisen, banken och media varnar i stort uppslagna meddelanden har nätbedragarna redan gått vidare.

Under 2022 anmäldes drygt 180 000 bedrägerier, skriver Brå (2023:11). Knappt vart femte bedrägeribrott sker genom ”social manipulation”, men dessa står för nästan hälften av brottsvinsterna. I regel påstår bedragaren att hen ringer från polisen eller banken. Offret skräms upp med en påhittad historia.

”Räddaren” erbjuder en lösning, men låtsas samtidigt vara ansvarstagande med råd som att ”du borde inte lämna ut dina koder”. I slutändan kan det vara offret själv som framhärdar i att lösa situationen, det är ju bråttom och banken kanske inte svarar. ”Pengarna förs i regel över till ett målvaktskonto för att i slutändan hamna hos ett kriminellt nätverk”, skriver Brå.

Vishing, phishing och smishing är tre kategorier bedrägeribrott. Vishing är den sociala varianten som beskrivits ovan, phishing är nätfiske via exempelvis falska webbplatser och smishing falska meddelanden via sms. Före detta SvD-journalisten Jan Blomgren råkade i princip ut för alla tre i en bedrägerihärva som till slut ledde till att han förlorat 1,3 miljoner kronor i en personlig tragedi med ett rättsligt efterspel som inte är slut (SvD 28/11).

Blomgren vaknade av ett sms om en mobiltelefon han påstods ha beställt. Han valde att ringa upp för att korrigera misstaget. Den hjälpsamme i andra änden beklagade och kopplade vidare till sin kontakt på ”banken” för att pengarna skulle kunna betalas tillbaka. Sedan var bedrägerihärvan i gång, skulderna byggdes på och till slut var katastrofen ett faktum.

”Jag vet att jag har handlat naivt och vårdslöst och jag skäms men jag tycker inte att jag agerat i lagens mening särskilt klandervärt”, säger han apropå risken att han inte får tillbaka sina pengar. Vårdslösheten och naiviteten kan diskuteras, jag återkommer till det. Skammen delar han med i stort sett alla bedragna, vilket leder till att färre brott anmäls och klaras upp. Hur kunde jag vara så dum?! Jan Blomgren ska tvärtom vara stolt över att han träder fram och berättar. Därmed förhindrar han brott.

Jag blev själv en pinne i statistiken härom veckan när jag skulle handla på nätet. Jan Blomgren hade varit uppe och tittat på hockey, själv satt jag där sent på kvällen. Ingen bra idé. Först när jag skulle genomföra betalningen såg jag att priset var betydligt högre och i amerikanska dollar. Jag avbröt genast, men när jag loggade in på min bank såg jag att pengarna redan dragits.

Det var ingen större summa. Säljaren, om det nu var säljaren, mejlade och ville att jag skulle ringa upp mellanhanden och fixa så att köpet gick tillbaka och att jag fick tillbaka pengarna. Jag valde i stället att kontakta banken och spärra kortet. Jag skulle göra en polisanmälan och sedan en reklamation av kortköpet. Om jag får tillbaka pengarna vet jag fortfarande inte men jag har bestämt mig för att det är läropengar om det inte blir så. Var försiktigare nästa gång!

Problemet där vid datorn, inser jag, var att hela min kropp ville ringa upp den där uslingen. Jag var lurad, kränkt och förbannad. Det är mina pengar! Jag förstår Jan Blomgren så väl, liksom att jag förstår de andra som blivit bedragna. Vi har alla ett jobb att göra, med att skämmas mindre och berätta mer. Bara så kan den här avskyvärda kriminaliteten stoppas.

Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där