Skönlitteraturen har ofta behandlats som om den vore överordnad andra konstformer i svenska skolor. Det hänger givetvis samman med att läsning är nyckeln till all annan kunskap.
Därför är det naturligt att diskussionen om en svensk kulturkanon framför allt förs inom litteraturvärlden, och att Svenska Akademien känner sig manad att ta avstånd från projektet redan innan man blivit tillfrågad.
Men inom litteraturen har vi redan en inofficiell kanon. Svensklärare ägnar en stor del av sin utbildning åt litteraturvetenskap. På de flesta skolorna finns det kompetens att guida eleverna genom den svenska litterära traditionen. Satsningen på skolbiblioteken kommer också att bidra till att föra traditionen vidare.
Däremot är kunskapen om svensk dans, teater, måleri, skulptur, arkitektur, hantverk, film och musik betydligt skralare hos gemene man.
Här är en kanon direkt avgörande för att vi ska kunna föra vidare vårt kulturarv till kommande generationer. Eftersom vi inte lever i en utopi där all konst är geografiskt tillgänglig för alla får vi vara glada över att digitaliseringen har tillgängliggjort i princip hela vår svenska kulturskatt.
Svenska kompositörers verk finns på Spotify, man behöver bara få veta att man ska leta upp dem. Netflix har gjort en satsning på svenska klassiker, men för att människor ska hitta till filmerna måste man veta att de finns.
Det är i och för sig totalt orimligt att det krävs abonnemang hos en streamingtjänst, när verken borde vara tillgängliga hos public service. Just frågan om tillgänglighet är ett problem som måste lösas för att en kanon ska bli något mer än en lista på Wikipedia.
Dessutom finns ett viktigt jobb att göra för kulturdepartementet och kommunerna, där det måste avsättas ekonomiska medel för att eleverna ska få uppleva olika konstformer utanför klassrummen. Skolverket spelar också en avgörande roll, där kursplanerna i de estetiska ämnena innehåller alldeles för lite historia.
Synen på vilka verk som ingår i en officiell eller inofficiell kanon skiljer sig åt mellan de europeiska länderna. I Nederländerna ligger stor tonvikt på bildkonsten, i Storbritannien är dramatiken central. Det finns ingenting som säger att skönlitteraturen är viktigare än dessa, och andra, konstformer.
Att Svenska Akademien inte deltar i arbetet med en kulturkanon är antagligen bara positivt. Då finns det större utrymme för experter inom andra konstformer att få höras och bidra till framtida generationers bildning.
Johanna Högström Schreiber är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån