Per Andersson som pruttande tomte, nissar med unibrows och en jättekonstig snögubbe som får specialeffekterna i Teskedsgumman från 1967 att framstå som rena julmiraklet är inte direkt något som jag går igång på. Barnen verkar dock uppskatta den.
Annars är ju det där med julkalendrar något som år efter år väcker känslor. Alltid tycks det finnas något att uppröras över och som kan tolkas som tecken på förfallet av public service. I år uppges besvikna föräldrar ha rasat mot att SVT insinuerar att det inte skulle vara den riktiga tomten som kommer till barnen på julafton. För min egen avkomma var detta ingen nyhet, för dem blev bara bevisbördan mot mig ytterligare lite tyngre. De påpekade att de inte bara är övertygade om att det är jag som klär ut mig och delar ut klappar, de anklagade mig dessutom för att äta upp gröten som vi ställer ut kvällen innan julafton varje år. Det där sista är naturligtvis inte sant och jag förnekade det med bestämdhet. I själva verket häller jag ut gröten i soporna, men det vill jag ju inte heller erkänna med tanke på allt snack om matsvinn och så.
I en krönika i DN kritiserar Jack Werner hur Aftonbladet gör en nyhet om raseri och hatstorm, efter att några få personer i SVT:s kommentarsfält påstår sig ha fått julen förstörd av en replik i en julkalender. Det ligger så klart en hel del i den kritiken och det är beklagligt om det bidrar till en bild av att en betydande del av befolkningen är rasande över julkalendrar, must och dylikt.
Jag har många goda minnen av min barndoms julkalendrar. På min bästa väns bröllop för ett par år sedan läste jag Sunes och Håkans dikt från julkalendern 1991, jag kan den fortfarande utantill. Det händer än idag, om än väldigt sällan, att vi bugar oss djupt som en hommage till Ture Sventon och herr Omar när vi träffas och jag minns hur jag som trettonåring, trots att jag egentligen kanske var för gammal, hade stor behållning av Mysteriet på Greveholm (dock kanske främst av tonårsdottern Melitta).
Julkalendern är en av få kvarvarande lägereldar på tv, som fortsätter att samla människor i alla åldrar. Att den väcker känslor är därför inte konstigt och visst unnar vi väl även kommande generationer att få fina tv-ögonblick att minnas? Däremot hoppas jag att mina barn, om trettio år har något bättre än Per Anderssons pruttar att referera till.
