Till minne Var börjar man när man vill berätta om en vänskap som från första stund kom att bli livslång? Hur berättar man om den tacksamhet man känner över att ha haft en sådan underbar vän? Jag vet inte riktigt, men vill ändå försöka återge några ögonblick ur vårt gemensamma liv.

Skogen var vår fristad bortom stadens brus och avgaser. Där strosade vi ofta omkring tillsammans med hennes taxar som glatt skuttade omkring såsom våra samtal om vardagen, livet, om resor vi skulle göra.

Det hände att vi ibland åkte till Västerås för shopping. Utrustade med GPS och karta som hennes fästman Jukka så tydligt markerat färdvägen på for vi glatt iväg. Min man Uffe hade mobilen i beredskap. De visste att vi inte skulle hitta varken dit eller hem. Otaliga är de gånger vi närmat oss Dalarna, irrat omkring i skumma fabriksområden, skymtat Örebro och andra okända ställen. Allt detta på total avsaknad av lokalsinne! En gemensam faktor ingen av oss tyvärr begåvats med.

Artikelbild

| Annsofie Ringkvist

Våra återkommande pokerkvällar med mat och dryck och en aning falskspel var ett roligt inslag i tillvaron. Det hände att värden somnade innan vi bröt upp frampå småtimmarna.

Annsofie älskade Kloten dit hon och Jukka åkte till under ledigheterna. Deras taxar stortrivdes och alla fyra förde ett bekvämt liv bland tall och gran. Vi blev bjudna till dem och jag förstår deras hängivenhet till de vackra omgivningarna i Kloten.

Jag skulle kunna skriva en bok om allt vi upplevt. Hur hon tröstat när jag gråtit, hur vi skrattat, kramats glatts, sörjt över skeenden i våra liv. Alla samtal och sms som vi ringt och skickat, utan egentlig anledning, men bara för att...

Den 17 september avslutade Annsofie sitt liv här på vår jord. Men ibland när jag strosar i skogen kan jag nästan höra hennes fotsteg i mossan. Jag saknar henne så oändligt.