För fyra år sedan avvisade Europadomstolen för mänskliga rättigheter svenska barnmorskors rätt att kunna säga nej till att utföra abort. Därmed kom den kristna barnmorskan Ellinor Grimmark inte längre i sin fleråriga kamp för att få igenom samvetsfrihet. Är man barnmorska i Sverige får man helt enkelt rätta sig efter de krav som ställs.
Beskedet från Europadomstolen, och svenska institutioner före det, borde ha sänt en tydlig signal om vad som gäller för vården. Men nu varnar läkare, som undervisar blivande läkare, för krav på att undervisningen ska anpassas till studenter som vill slippa moment som strider mot deras personliga övertygelser.
I Läkartidningen (12/4) kan man läsa om vad läkarna har stött på för fall: "Studenter som inte velat medverka vid abortverksamhet, dissektion av slaktade djur och vaccinationer är bara några exempel. Andra rör studenter som vägrat vidröra patienter av motsatt kön eller bära kortärmat så som hygienreglerna kräver."
Något har gått fel när dessa läkarstudenter verkar tro att läkaryrket ska kretsa kring dem själva och deras åsikter. Även om de är få på det stora hela borde lärosätena göra det tydligt från start: Ska du arbeta som läkare kommer du att behöva göra vad yrket kräver. Patientens rätt till vård och behandling är det centrala. Det är för vårdbehövande som vården finns. Att som vårdanställd hänvisa till de egna övertygelserna för att slippa utföra vissa arbetsmoment, eller slippa ”fel” patienter, är att frångå det.
Dessutom borde det stå klart för studenterna i fråga att de riskerar att missa viktiga examensmål. Ju tidigare de inser att det finns ett vägval att göra – ställa upp på regelverket eller byta spår – desto bättre. Även för dem själva. Varför lägga tid och kraft på en utbildning man inte är beredd att fullfölja?
Läkarna som slagit larm i Läkartidningen föreslår klokt att studenter på läkarprogrammet "inte ska erbjudas någon form av anpassning av undervisnings- och examinationsmoment av samvetsskäl", och att det ska "tillämpas likvärdigt" vid lärosäten. Tydlighet, och inga undantag, är det enda rimliga. Om läkaryrket krockar med de egna övertygelserna, så mycket att man inte klarar av det, är det inte värre än att man finner en sysselsättning som passar bättre. Då är vården helt fel plats att söka sig till.